Idag har dagen gått i ett och vi har hunnit med en hel del. Två lång prommisar i det underbara vädret, en lunch med Milos mormor och städat hela huset och där i mellan några blöjbyten och matintag för Milo. Nu har Milo precis somnat i vaggan bredvid mig och jag ska försöka mig på lite sömn också.

Min lilla lilla son blir större, vilket iofs är bra att han växer på sig. Men han är ju ingen liten kille med storlek 50 längre. Idag har jag rensat hans garderob för andra gången då han redan har storlek 62. Tiden rusar verkligen förbi, det känns som det var en vecka sen Milo kom till världen och förgyllde mitt liv.

Idag har jag och Milo varit iväg och träffat min moster. För mig är det super viktigt och roligt att Milo får en bra relation med hela släkten. Vilket han redan har fått till viss del men det gäller att hålla i det även när han växer upp. Överlag har Milo inga som helst problem med att "hoppa från famn till famn" men det kan ju ändras när han blir äldre och kanske blir blyg. Men jag vill iallafall ge honom dom bästa förutsättningarna, såklart.

Våran efterlängtade lilla son Milo föddes den 8 mars 2015.

Vi gick två veckor över beräknat förlossningsdatum och blev igångsatta. Men allt blev inte riktigt som vi tänkt oss... Milo föddes med navelsträngen 6 varv runt halsen och ett riktigt lågt blodsocker på 0,9. Jag själv förlorade 2,5 liter blod och tuppade av. Just i stunden förstod vi aldrig hur illa det egentligen var, men det gick bra och vi tog oss igenom det. Milo fick dessutom en infektion och behövde ligga på neo avdelningen i lite över en vecka.

Det var en intensiv och väldigt tuff tid för hela familjen, men vi tog oss igenom det och blev starkare än någonsin tillsammans. Milo piggnade på sig och vi fick åka hem från sjukhuset efter cirka en vecka. Hem till vardagen och vårt nya liv. Det var först då som verkligheten hann ifatt oss och vi insåg hur nära det var att det verkligen kunde gått riktigt riktigt illa. Jag tog kontakt med läkare och fick prata igenom allt som hänt osv. Vid den här tiden hade jag nämligen fått sömnsvårigheter och vaknade av panikattacker och hemska drömmar om det vi varit med om, jag hade helt enkelt blivit traumatiserad vilket inte alls är konstigt. Jag tog mig igenom det och idag mår både jag och Milo bra. Vi har kommit in i vardagen och lärt känna varandra. Här på bloggen kommer ni kunna följa våran vardag, Milos framsteg och en hel del annat.

För dig så kan jag gå genom eld